En extra dag denna månad är ju inte fel, att den dessutom är en ledig sådan är ännu bättre..  

Två nätter arbetade och fredag morgon var W om möjligt ännu mer på G

Att sitta och ge rapport med en hund som gnager på en är inte det ultimata, men jag borde fattat, sett signalerna för det var precis samma som de sista gångerna innan anfall

Men W är ju oftast på topp och är överallt och ingenstans så jag tänkte inte

På väg hem precis vid busshållplatsen kräks han, ett par gånger men just då blir det inte mer, jag tar beslutet att gå ner till jägersro i fall att..

I höjd med medborgarkontoret börjar det, som om han satt i halsen och huvudet börjar skaka, lite fradga och det pågick 1 minut max, sen var det över och han tittade på mig och vi fortsatte att gå..han föll inte och han var inte påverkad efteråt

Den enda som var påverkad var jag själv..men ett faktum var att vi INTE kunde gå hem så jag tog ett djupt andetag och hoppade på bussen, jag klarade mig ungefär två hållplatser från bostaden sen tog det över och vi hoppade av..

Vet inte varför men det är en stor fasa att han ska få ett riktigt anfall på bussen eller tåget

I stället för att tänka "fint han fick bara ett litet anfall" tänker jag: "när kommer det stora"??!? och på den nivån ligger jag HELA tiden

Det är kanske inte konstigt att W är stressad när jag är det

Efter W kom hem från sjukhuset har det varit extra allt med honom, han är uppjagad, antingen är det Fenemal som gör det eller att vi även har haft gamla medicinen också och sakta fasat ut den, imorgon har han bara Fenemal

Har läst i gruppen för EP hundar att en del reagerat så på Fenemal

Eller så är det sjukdomen som gör honom sån och då i kombo med alla sprittande hormoner och då naturligtvis en matte som ständigt är på tårna..

Det är inte lätt och en av veterinärerna jag pratade med sist sa "det får inte bli en belastning"

Men vad är då en belastning? Att ha ångest när man lämnar för att gå och handla, att ha ångest när man åker nånstans tillsammans med W, att ha ångest när vi är på tur långt ut i skogen för OM det händer där och anfallet inte går över vem hjälper oss då? Jag skulle tro att det är extra jobbigt eftersom jag har ett stort kontrollbehov och här har jag noll kontroll

Men vi måste ju leva, Walter måste få vara hund och göra allt det där som hundar gör..jag gick ner och handlade i fredags kväll, jag åkte iväg på lördagen och handlade några böcker till Liam, det gick bra, det kändes ok, jag lyckades tänka bort oron

Den största belastningen är jag själv, jag MÅSTE tänka NU och inte SEN eller OM..för det är han värd min Walter!

På söndag åkte vi tåg hem till Liam och det är ju det som gör mig förundrad, vi har åkt tåg o buss sen han var 4 månader och det är NU han gnäller, inte kan sitta still så som sagt antingen är det tabletterna eller så är det hjärnan som blixtrar till hela tiden..  

Förmodligen kommer W att bli den fetaste settern i världen för godis framför nosen då är det fokus..jag inbillar mig också att med små träningsövningar så får han inte nåt anfall

Hemma hos Liam slocknade han totalt och vi kunde kört en cementblandare bredvid honom, han hade inte reagerat..

Det är fint att se Liam och Walter tillsammans han är så mjuk och försiktig mot Liam och det är sådana saker som ger mig hopp likaså när han sticker in nosen i min hand eller hoppar upp och ger mig dom där fina pussarna

Liam var på topp han också, mycket energi, dom spelar i samma liga Liam och Walter ;-)

En trevlig eftermiddag och kväll hos dom bästa

Vi slocknade alla klockan 22 vilket gjorde att jag vaknade 03..

I dag hade jag hoppats på fint väder och dimman i morse brukar ibland övergå till solig dag, så var icke fallet men som hundägare kan man ju skita i vilket för ut ska man ju ändå..

Tjingeling!

Så har det plötsligt blivit den 24/2!! HUR är det möjligt?!?

Om jag sa att jag inte hann nåt innan, så hinner jag ännu mindre nu..  

Hundarna tar mycket tid eller egentligen är det W som tar mycket tid o plats

ALLT annat får stå tillbaka..i och för sig är jag inte nödbedd när det gäller det här med hushållsarbete, men när JAG tycker det är läskigt att gå på golvet barfota DÅ är det grusigt ;-)

Allt har sin tid och NÅN GÅNG lugnar han väl ner sig den gode Walter (just nu känns det lite hopplöst)

Stackars Vince är olycklig när jag hojtar på W..han tror ju att det är honom jag är arg på och när jag talar om för honom att det är Walter som jag är missnöjd med blir hans ögon ännu mer runda, tror inte han fattar det alltså ;-)

Ska ju inte bli arg och jag försöker VERKLIGEN hålla mig lugn och pedagogisk men när Walter har svängt runt med allt inklusive Nora så rinner det över (ibland)

Inget anfall än så länge men jag är ständigt beredd, man har katastrofläge hela tiden och det är väl det som gör att man inte är helt i fas med sig själv..att sova en hel natt är lönlöst och det beror inte på djuren det är jag som vid minsta skrapljud o minsta fnys från dom vaknar och ställer mig i givakt

Det är jobbigt, skulle ljuga om jag sa nåt annat..

Skulle önska att jag var en mer lättsam person som inte tänkte så mycket på OM o NÄR..att jag var lite mer så här:händer det så händer det, jag kan ju prata så, men jag ÄR inte så..

På bussen sitter jag o glor på W och tänker hur jag ska göra om han får ett EP-anfall precis där o nu

Lämnar honom själv gör jag inte gärna och när jag måste handla, springer jag som en galning ner på Konsum och tillbaka igen..  

För jag är så himla rädd att han ska få ett anfall som han inte kommer ur själv..hade det inte hänt så innan, hade jag nog inte varit fullt så stressad över det, men det har hänt och det betyder att det kan hända igen (tror jag)

Men förhoppningsvis hjälper de nya tabletterna när dom väl är inställda och vi kan alla tagga ner, jag hoppas och ber!

Helgen gick i alla fall bra om man bortser från Walters intensiva försök till uppmärksamhet vid rapporterna..

Vince mår ok, även om jag fick ett smärre hjärtsnörp när jag tyckte han var svullen över nacken i söndags, men så var det inte, förmodligen nån form av synvilla utlöst av stress ;-)  

I några dagar har jag släppt honom att springa lite smått och i går fick han springa med kompisar..

Det gick bra, lite ont i magen fick jag när han gjorde några snabba vändningar men det gick vägen.. hoppas nu att allt fortsätter så, vi ska till sjukgymnasten den 1/3 så då får vi höra vad hon tycker!

Det var härligt att se han glädje över att ÄNTLIGEN busa runt och vad folk än säger så är det viktigt att få ha hundkompisar

På morgonen träffade vi hans bästisar och se Vince glädje över det säger allt, han nästan skrek..

Så jag hoppas verkligen vi har lagt detta bakom oss så Vince kan fortsätta att springa lös med polarna;-)

För övrigt kan jag säga att jag är glad över att jag inte har vita hundar;-)

Tjingeling!

Eftersom man knappt vågar sig på ett tjoho eller det flyter på  så skriver jag inte det..för vad vet jag, det tog en månad efter Pexion sen fick han anfall, och nu har han bägge tabletterna eftersom den ena tabletten ska fasas ut sakta, så i nästa vecka igen när han bara har Fenemal då kommer min stressnivå vara hög..  

Fast det är den redan nu..känner mina axlar är uppe vid öronen och magkatarren skriker i magen, vet absolut att jag måste tagga ner men är inte helt lätt..

Sen har den gode Walter flippat ut..hormonstinn unghund,sjukhusvistelsen och tabletter ingen bra kombo..och för att lägga till min nervösa oro, ännu sämre kombo..

Blir alltid lika förvånad när folk säger "men du verkar så lugn" Vaaa!! LUGN!?! Inom mig springer jag hysteriskt runt åtminstone känns det så..

Senast var det hos sjukgymnasten "du har ju kontroll" "cool" "Sjuka hundar hamnar hos dem som klarar av dom"

Samtidigt är det ju bra att det inte syns, fast jag vet inte om det kom en spricka i fasaden sist ändå, för det enda jag tänkte på då var W..det var sjukgymnasten som fixade att veterinären kom ner och snackade med mig..;-)

Vince får stå tillbaka en del det känner jag och det gör mig stirrig det med, så när jag vaknade 02 natten till söndag så trodde jag att det var hundarna som väckt mig..blev att första ögonkastet föll på Walle men han sov, sen Vince och det var då jag tyckte att han andades konstigt precis där o just då dog jag..INTE Vince.. inte han också igen..

Sen låg jag med ett halv öga öppet o glodde, Vince glodde tillbaka  

Gav upp när klockan blev halv fem och tog upp mobilen för att kolla hur världen klarat sig utan mig några futtiga timmar, då ser jag en av tjejerna i glada hundgänget skickat "tummen upp" på chatten 01:57 säkerligen var det de som väckte mig, om jag bara glott i telefon innan så kanske jag kunnat somna om..

Nu åker mobilen ut från sovrummet och jag får fixa en vanlig väckarklocka! (Vince var precis som vanligt)

För att gå tillbaka till monsterWalter så har han blivit helt galen faktiskt och jag tänker har jag inte lärt honom nåt?? Har inget fastnat? Har han helt tappat förtroendet för mig?? Vad händer?!??

För han skiter fullständigt i mig pratar jag med någon annan människa (jag gör det ibland) så drar han i mina kläder biter mig i händerna

Frukosten (min egen) kan jag inte äta ifred för då försöker han mörda katten,länsa kattlådan eller annat jäkelskap eller så bara skäller han på mig  

Att han upptäckt kattlådan kom som en obehaglig överraskning trodde den faran var över men ICKE, bättre sent än aldrig eller?? I detta fall hade jag önskat aldrig..

Såg riktigt framför mig hur vi fick åka in akut med hans mage full med klumpbildande kattsand..

Listan kan göras lång och nästan hela tiden har han ett öga på mig för att se om/hur jag reagerar..

Så jag är ställd..att han hittar på bus mest hela tiden det kan jag ta trots att jag sliter mitt hår

Men det här att han inte fixar att jag pratar med andra det är värre..PASSIVITET heter ordet och jag tycker vi har tränat mycket på det, men tydligen inte..  

Tror det har blivit för mycket för honom och detta är hans reaktion..vi får helt enkelt backa bandet och börja om från början och sen hoppas jag och ber att han slipper bli inlagd fler gånger!  

För nu får det väl vara bra eller?! Man vet ju inte vad "han där uppe" har för planer för en..

Här om morgonen flög mobilen upp och slog mig i pannan, ja faktiskt, ytterligare ett argument för att inte ha mobilen med in i sovrummet.. Hade lagt mobilen ovanpå täcket och det glömde jag, sen drog jag i täcket och vips kom den virvlande och knockade mig i pannan..jag har dålig karma..

Igår trotsade jag oron och åkte tåg med W.. Vincent fick stanna hemma om i fall att det hände nåt så räckte det att ha en med..fickan full med medicin..    

Det gick bra och W var mjuk och pussig mot Liam så det ger mig ett lugn och ett hopp om att det är tonårstrots mot mig det handlar om, att W sticker in nosen i min hand när vi är ute o går ger ett hopp om att vi kommer att klara det..

Liam envisas med att INTE säga farmor trots intensiv övertalning..föräldrarna påstår att han sagt det det innan..det  enda han sa nu var farfar och pappa vafalls!!! FARMOR säger jag bara..  

Försökte skumma av alla leksaker för att se vad tusan jag ska köpa när han fyller år eller nån annan gång..pågen har ju hur mycket som helst, ibland tror jag det är sonen som vill ha allt detta, jag menar hur många bilbanor behöver man?? ;-)

En trevlig eftermiddag med god mat precis som vanligt och sen slumrade jag till i soffan precis som vanligt;-)

För övrigt har det slutliga svaret kommit från experterna: Sekundär blödning i samband med anfall..

Tjingeling!

Nä, hem kom han inte i måndags den gode Walter..  

På söndagen hade han haft två anfall vid 14-tiden och sen klockan 21, det senare var ett anfall han inte kom ur på egen hand.. ett status epilepticus..så med det facit i hand var det en himla tur han var inlagd..

Så Vince och jag fick vackert åka hem utan Walter för han var insatt på ny medicin och hög som ett höghus..

Vincent fick i alla fall tummen upp igen av sjukgymnasten och nästa tid för behandling är den 1/3

Innan vi gick hem kom veterinären ner och pratade med mig om W..

Just då i den stunden kändes det helt kasst och jag funderade på massor med saker,det var många tankar som snurrade i mitt huvud

Kan han leva ett normalt HUND-liv, klarar mina nerver av dessa anfall,ångesten när man inte är hemma "händer det nåt nu typ"

Vågar jag vara borta längre än snabb "spurt" till Konsum

Kan jag ta med honom till jobb?

För lämna honom ensam när jag är på jobb är fullständigt uteslutet..

Klarar min ekonomi av allt detta osv osv osv.. min hjärna kokade

När jag sen sansade mig och tänkte efter så var det ju ändå så att alla uteslutnings undersökningarna måste göras, sen får jag tänka, jag menar skulle det visa sig att det är var hjärntumör eller utbredd lungcancer skulle jag ju inte varit mindre ledsen men beslutet betydligt lättare..

För där var en konstig förändring på lungan enligt den vanliga röntgen och han hade ju hostat blod, så klart jag tänkte det värsta..

Ultraljud på hjärtat visade inget konstigt ett helt normalt hjärta och det var jättebra för lite tänkte jag ju eftersom han fick hjärtsvikt/lungödem vid det första sedda anfallet

CT skalle och lungor visade att det inte fanns nåt i huvudet men högra lunga var inte bra, fast ingen kunde säga riktigt vad det var, det enda dom kunde säga var att det INTE var en tumör  

Så plåtarna blev skickade till experter i England

Experterna där var inte mycket klokare än svenska experter så dom skickade plåtarna vidare till andra kloka människor (i vilket land vet jag inte) och där står vi nu..märkligt är det sanna mina ord!

Walter är insatt på Fenemal, den medicinen jag hade velat undvika, men nu gick det inte och det är bara att gilla läget och hoppas han klarar sig på denna dos,fast det vet jag att han inte kommer att göra..det sägs att storvuxna hundar "vänjer" sig fortare och till sist tål dom hur mycket som helst, fast det lär väl dröja förstås.. positiva tänkande?!?!!

Fick utskrivet kramplösande att ta till vid akuta situationer och det känns ok.. lite tryggare i alla fall

Fenemalet gör han lite ostadig på benen och uppjagad förhoppningsvis lägger det sig efter ett tag, det ska det göra och redan idag är det bättre

Vi får se hur allt blir, en dag i taget och går det nu en tid innan han får nåt anfall så hinner jag bygga upp mig igen, för det är fruktansvärt att se dessa anfall, det tycker åtminstone jag..

Nu menar veterinären att kramperna inte blir lika stora som innan, men det sa man om Pexion också..

Sen måste jag ju trots allt leva ett hyfsat normalt liv jag menar att nån gång måste jag ju få handla på jägersro;-))

Fortsättning följer...

Tjingeling!

Nä, man får inte känna sig lugn och fin, att vara glad går inte det heller

För då kommer dom.. käftsmällarna..

För jag har ju varit glad  

Glad för att Walter verkade fixa sin Epilepsi med tabletterna

Han har varit precis som vanligt glad och busig  

Det enda som var bra med detta är att jag börjar se ett mönster hur Walter är innan han får ett anfall

Han är stressad och vill gärna "bita" på mig, i kopplet och kort sagt bära sig åt..när jag skriver bita menar jag inte i aggressiv mening, utan som en mindre valp som tuggar på allt o alla

Men det är klart det känns ju mer när en 37 kg  unghund "tuggar" på en  

Han gjorde så i går, bar sig åt och jag var rätt sur på honom riktigt arg faktiskt..men jag anade ju inte..

I natt klockan 02 får han ett rejält anfall,jag hör två dunsar, jag är inne hos en vårdtagare och när jag kommer ut från rummet är han i full gång  

På något sätt har jag invaggat mig i falsk (?) säkerhet att anfallen kommer när hunden är avslappnad och i vila för så står det överallt när man läser om epilepsi att OFTAST är det så..jag har bara förträngt det där ordet OFTAST

När Walter sen hade vaknat så klöks han och det kommer färskblod

Naturligtvis blir jag skärrad och jag ringer till djursjukhuset under tiden som personen jag pratar med går för att snacka med en veterinär så tänker jag att kanske han har bitit sig i tungan och det är precis det tösen säger när hon kommer tillbaka..så vi avvaktar..  

Walter är trött och kanske tröttare än han varit de andra gångerna då han kommit sig rätt fort

Klockan 06 i samband med sin tablett blir han rosslig och först tänker jag att han satt i halsen, han har svårigheter med andningen och kämpar han hostar upp blodtillblandat saliv/slem

Då ringer jag till djursjukhuset igen och sen ringer jag och jagar upp sonen ( TACK min son!)

Walter är (såklart) mycket bättre när vi kommer in och det är klart jag tänker att nu överdriver jag igen..

För allmän info kan jag säga att innan 08 en helg kostar det 2500 riksdaler efter 08 1600..

Men vad tusan är man orolig så är man och vad betyder 900 i den allmänna konkursen!

Walter blir röntgad och till och med jag ser något som inte stämmer och jag vet inget om röntgenplåtar..

Den första veterinären tycker också att hjärtat inte ser helt ok ut medans nästa veterinär tycker att det ser ok ut..bägge är överens om att att det finns förändringar på lungan

Veterinär nr 2 misstänker lungblödning..  

Så han får stanna för observation

Enligt Veterinär nr 2 kan det hända vid ett Ep-anfall, inte vanligt förstås men vi är härdade(?) inför det ovanliga..jag menar TVÅ hundar med både det ena och det andra..

Vågar ju knappt skriva att Vince är ok så jag gör ett tillägg: "ÄN SÅ LÄNGE"..  

Sjukgymnastik för honom imorgon och kanske,KANSKE får vi hem W när vi åker därifrån för det trodde hon om inget tillstöter..kan man hoppas på den turen tro???

Kan säga att jag känner mig bedövad och det snacket innan att "händer nåt så händer det" i samband med W anfall det är som bortblåst, så lättsamt är det INTE och jag kan inte tänka mig en tillvaro utan honom, det går ju inte.. denna buse med beslöjad blick och goa pussar..Vince har letat efter honom, det känns tungt nu och jag är så ledsen..hur mycket skit kan man ta typ?? och med den frågan ställd är jag rädd att det kommer mera..

För det här med positivt tänkande är inte min starka sida!

_   _______________________________________________________

Det finns verkligen något jag ogillar mer än nåt annat och det är att stryka,tror till och med att jag skulle kunna dra omkring med dammsugaren en extra gång bara jag slapp detta och det säger en hel del, för jag hatar verkligen att städa och har man djur så måste man ju städa för eller senare och jag tar det förstås gärna senare..

Men stryka är inte ett måste, jag menar skrynkliga kläder KAN du ju ha på dig  

När jag var yngre och dåvarande (stackars man) inte hann stryka så köpte jag nya kläder istället, absolut gräsligt egentligen, men då fattar ni min ovilja

Nuförtiden har jag inte råd att göra så, för mina pengar ligger helt o hållet på hundarna..

Men idag gjorde jag ett tappert försök, jag menar julgardinerna kan ju inte hänga hur länge som helst

Det gick sådär..  

I sovrummet är EN längd hyfsat struken den andra inte lika struken..

I köket kämpade jag lite längre så halva köksgardinen på bägge ser ok ut, det som är längre ner sket jag i..det verkligen kryper i kroppen på mig som myror längs benen..;-)  

Blev fullständigt utmattad av denna bedrift så vi drog till käglinge i upplyftande(?) regn...dvs W och jag drog till käglinge, Vince den stackaren fick nöja sig med en promenad med mig innan..undrar om han tänker nåt, typ VARFÖR får Walter hänga med o inte jag??  

Skittrist är det att inte ha bägge med, hoppas verkligen det inte dröjer länge till tills även Vince kan hänga med på långtur, det känns inte ok att gå utan honom, men bäst att vänta in ett godkännande från sjukgymnasten, skulle ju vara hemskt om vi fuskade och han skulle få ont igen..  

Idag träffade Walter Arne och Bert vem av dom som var vem har jag glömt tror att det var golden som var Bert tyckte ägaren vrålade Bertie när densamme slängde sig ner i nåt skit o rullade runt;-) himla tur man har hyfsat mörka hundar det syns åtminstone inte så mycket, lukten är ju en annan femma..

Igår var vi hos goa Liam, bägge hundarna fick hänga på, tänkte att Vince får gilla läget i glashissen och det gick väl rätt bra

Det var ett tag sen jag fick krama om det lilla livet så jag tog i för kung och fosterland..    

Han är en bestämd ung man, så lik sin far..;-) men så ska det vara, man ska hävda sin rätt och sin vilja, vet inte om jag tyckte detsamma när sonen var liten, förmodligen inte..det var sånt som MIN mamma sa till mig..;-)    

Liam och Walter är rätt lika, lika energiska och envisa och Liam har ett stråk av rött i håret så kan det bli annat..!?!    

Som vanligt gofika och gott att äta, det är tur son och svärdotter tar hand om en så man får nåt att äta mellan varven..;-)  

Fast nu med alla turer med hundarna borde jag vara slank som en flaggstång och det är jag INTE..tyvärr äter jag i samma takt som jag går..;-)  

Regnet fortsätter att strila ner över oss och nu ska stormen komma, Henry var det månne så han hette ?

  Tjingeling!