Man kan väl säga att tiden efter Vince har varit märklig,och ett slag tänkte jag nog att bloggandet var över för jag tappade lusten, lusten till att fotografera, lusten att skriva, tänkte väl mest att vem läser mitt tragglande om hundar och livets små vedermödor och saker och ting var inte kompletta längre

Så många gånger jag sa att det var bökigt med två hundar och det ångrar jag tiofalt, för vad vad jobbigt liksom, det kommer jag inte ihåg längre

Tycker det är ett jämt och bra antal och så mycket glädje dom hade av varandra..

Nu kommer jag inte att skaffa en till hund, åtminstone inte nu

fokus får ligga på Walle och ärligt talat att köpa en till, skulle vara som att sudda ut Vince , så är ju känslorna nu..

Vince kommer ju såklart aldrig att suddas ut, hur många hundar som ev kommer efter, kan ju fortfarande komma ihåg allt om Leffy och han finns i mitt hjärta, dog 90..

Det är ju ett tag sen jag skrev, det poängterade svärdottern ;-) så jag får ta mig lite i kragen och försöka komma igång igen med det hela

Putsa upp kameran och instruera Walle till position och det är inte det lättaste för Walle är WALLE ;-) sen är det faktiskt så att mobilen har en hyfsad kamera och den har jag alltid med mig så rätt många foto hamnar där, så nåt har jag ju faktiskt tagit som tex en underbar tur till Falsterbo när solen behagade visa sig och en lika underbar tur till Ystad, där jag fick nöjet (?) att bli hundbiten, en intressant upplevelse men det får komma med nästa inlägg..;-)

Sen sist jag skrev har vi hunnit med att fira Liam som fyllde hela tre år och där hade jag önskat att jag filmade när han gick laget runt och visade upp sina nya shorts

Ungar brukar inte bli så glada över att få kläder men det blev han ;-) men nu gjorde jag inte det så ni andra får inte det nöjet för härligt att se var det..

Vi har firat Samuel som fyllde två år och jag gick på semester som för övrigt går in på sista veckan eller för vara exakt 10 dagar kvar om vi räknar med denna dag och det är viktigt att vara exakt när det gäller semester, ångesten över att semestern snart är slut försöker jag trycka tillbaka, det kan ju räcka dageninnanångest..

Att 2017 skulle vara ett år med delar av sorg o bedrövelse visste jag när jag skålade in det nya året, jag bara visste..

För några veckor sen fick finaste Atlas vandra vidare och jag kände så med husse när jag träffade på dom den morgonen och han berättade för mig att samma dag noga räknat två timmar efter jag pussat på Atlas nos skulle han få sluta sitt liv här på jorden  

Fina Atlas ska minnas dig med värme och tänka på alla fina stunder uppe på backen

En annan fin kille har också lämnat oss och det gjorde mig extra orolig över Walle för Tarzan hade också EP och fick flera anfall på raken och hjärtat klarade inte av det, så sorgligt..

Man får ju hoppas att resten av detta året bjuder på mer glädje än sorg, jag inte bara hoppas jag näst intill kräver det!

Men livet går vidare och det är ju så att det är en gåva att få vakna om morgonen sen att man inte hoppar ur sängen (har i och för sig aldrig gjort det) utan mer stapplar upp det är ju bara en parentes

För övrigt är jag glad för en helt lagom soldag i går med lite svalt i luften så jag fixade att bara sitta med näsan i vädret

Så några dagar med sol har vi fått och jag är glad för vilket väder som helst utom regn!

Tjingeling!