Det hjälpte tydligen inte att ta sig själv i kragen och bestämma sig att uppdatera bloggen åtminstone ett par gånger i månaden

Det är precis som när jag ger det obligatoriska nyårslöftet, det går åt helsike direkt..jag köpte till och med en ny kamera för att bli inspirerad men icke

Walle är ju heller inte så hågad på att ställa sig i position som Vince var, han tittar helst åt andra hållet och önskar sig själv dit pepparn växer och förmodligen mig också..;-)

Kameran har i alla fall fått åka med till Vellingeblomman när jag och väninnan stack iväg för att göra vårt årliga höstinköp, vi blev varse att vi inte varit där på väldigt länge, varken vår eller höst, enligt butiksinnehavaren så var det minsann två år sen dom fixade till det som det ser ut nu, Väninnan o jag glodde på varandra som två fågelholkar två år OMÖJLIGT!

Det var sååå mycket mer än blommor där nu och jag kastade mig över allt saltlakrits som fanns där, vill man köpa fina presenter i mat och godisväg så kan man gott åka dit en sväng

Vad sägs om chips med lakrits smak eller mandel med salt lakrits eller..ja det fanns hur mycket som helst..

Har inte riktigt bestämt mig angående chipsen, tar man bara ett par åt gången typ två är det riktigt gott, tar man fler så nja..och jag kan ju INTE ta bara två så nja igen..men slänga dom icke sa nicke..

Mandlarna kunde jag dö för, så goda!

Några blommor köpte jag förstås och det blev 1200 riksdaler och så kameran på det..stort slöseri men jag tänkte att jag hade så det räcker men si det ska man inte tänka..

När Vincent levde siktade han alltid in sig på min lediga vecka när han blev sjuk vilket ju var bra, han brukade också sikta in sig mot en helg och det har dom gemensamt, Walle  tar det gemensamt med mig vilket ju är bra det med, två flugor i en smäll så att säga

Så jag: en släng av förkylning, skitont i knät och gräslig huvudvärk..Walle: magsjuk delux med droppbehandling nere på AlfaVeta (Here we go again)  

Så allting är sig likt med andra ord dvs jag handlar nåt som jag  absolut inte behöver och så blir nån sjuk och DÅ hade jag ju sannerligen behövt dom där pengarna..

Fast å andra sidan jag handlade två par byxor (inte på Vellingeblomman)  

och jag har nog inte handlat ett enda klädesplagg på över två år..och kameran hade ju faktiskt gått sönder så det var ju inte helt impulsköp

Men det var ju det här med allt lakrits

Nu hädanefter ska jag bara handla en dag innan lön..

Walle är på bättringsvägen dvs han äter och dricker och vill sno min mat, får hoppas han är fullt återställd tills det är dags att jobba igen, själv är jag också på G..

Var hysteriskt rädd att han skulle få ett anfall nu under tiden han var som sämst då tror jag banne mig det gått åt skogen..

För övrigt fick jag hundsport i brevlådan och en mycket intressant artikel som det blev en upprörd stämning runt

Det handlade om blandrasavel pudel/labrador och jag har ju sett annonserna på blocket att dom går för dyra pengar och det är nog mest där jag tappar hakan 25000-50000 för en BLANDRAS, jag hade inte betalt dom pengarna för en rasren heller, inte ens en setter ;-)  

Det har blivit trendigt att äga en sk labradoodle

Så på FB så känner sig labradoodle ägarna sig kränkta och varför förstår jag inte det minsta, bra artikel, bra inlägg på FB varken hånfullt eller nervärderande(inte så värst) som det tycktes och än har vi väl åsiktsfrihet här i Sverige??

Tjingeling!

Tiden går ju fort när man är lycklig sägs det och så är det kanske för nu har vi glidit in i mitten av augusti och jag har knappt en aning om var tiden tog vägen..

Det går med raska steg mot mina favorit månader, september och oktober och då hoppas jag på mer sol, för då är det sådär krispigt härligt i luften att solens stickande värme inte spelar nån roll tvärtom, DÅ vill jag ha den, SOLEN för då är ju allt så förbaskat vackert och då tänker jag ju förstås på alla träden

En irländsk setter är ju i sin prakt i kombination med det, finns banne mig inget vackrare att se, någonsin..

Fortfarande kan jag inte gå förbi en damm med grodor utan att få tårar i ögonen, det var Vincents favoritsysselsättning, att kolla grodor, att stå och spana på dom hur länge som helst, Walle fattade ju inte tjusningen med det, för honom är det fasaner och HARAR som får honom i spinn,grodor skiter han i.. och det var många gånger han fördärvade spanet för Vince genom att kasta sig över honom när han stod där som en staty och väntade in det minsta lilla plask från en groda..

Kära Vince saknar honom så det gör ont..

Fattar inte heller hur jag tränade Vince för Walle är träning ett okänt språk, fast när jag läser genom Vince och min träningsdagbok gnällde jag rätt mycket då också, faktum är så är varenda setter jag ägt envisa jäklar;-)

Fast Walle är värst, han ska ha sista ordet, till varje pris

Vårdhundskolan har bytt ägare så nu får vi se hur det blir och kanske är det bra att det inte blir i höst, jag menar med lämplighetstesten, jag ser framför mig när vi med skammens rodnad springer därifrån..(typ så)

Walle kan ju INGENTING tänker jag och sen så gör han nåt som är skitbra och vi har inte ens tränat det

Han är mycket bra på att plocka upp saker till mig, där är han mer säker än Vince var och han bryr sig inte om materialet, han kämpar på oavsett, så där är potential det är bara mitt tålamod och ihärdighet som ska uppdateras..;-)

Men det där med att vara lös där har jag nog tappat hoppet, det kommer nog aldrig att gå och Vince som var så bra på sin visselpipa och inkallning hur i fridens namn lyckades jag med det kan jag ju undra..i Walles fall är det "lös i inhägnad" som gäller och det är ju hur tråkigt som helst tycker jag..fast man ska ju aldrig ge upp hoppet sägs det, vi får kämpa på, plötsligt händer det!

Mitt knä och för den delen den där stolen lever fortfarande, men jag fick bli hemma två veckor, nu har jag köpt knästöd och lovade mig själv att ta smärtstillande ordentligt och när jag behöver  

Tid med sjukgymnast regelbundet för både knä OCH rygg för den loggade också ut pga snedbelastning så ja man börjar bli gammal och sliten ;-) förhoppningsvis försvinner stolen och ersätts med en annan som man kan ändra sitsen i vinkel och fram och bak och med svank stöd det är vad sjukgymnasten rekommenderade, man kan ju hoppas budgeten tillåter det,  man kanske får ta med stol själv ;-)

För övrigt vill jag gnälla på projektet "våga vägra klippa" som innebär att spindlar ska bevaras och människor ska hindras att komma ut i dessa fina grönområden som finns i oxie, vi har inte låtit oss hindras och klivit i meterhöga ogräs och tistlar och rivit skinn och päls och med tanke på alla larm rapporter om många fler fall med fästing sjuka så är det med livet som insats, men vad tusan hade jag velat gå på asfalt hade jag bott inne i Malmö, så VARFÖR kan man inte åtminstone klippa gångar hela varvet runt så man kan gå obehindrat??

Dammen som ligger inne vid Oxievångs parken är snart helt igenväxt och det kan ju bli lite besvärligt om nån får för sig att trilla i då kan man inte kasta i livbojen, men där är kanske nåt annat att bevara, nån skalbagge kanske men det är klart alla liv räknas så vi får slå oss fram helt enkelt..

Det fick mig att gå igång i Käglinge idag, har inte varit där på ett bra tag och jag undrar VARFÖR klipper man bara delar av rastgården, VARFÖR låter man taggbuskar vara kvar?? Taggbuskar har INGET att göra i HUNDRASTGÅRD!

Nä, Malmö stad ni suger "våga vägra vara knasiga" (ville skriva idioter men det kan man ju inte skriva)

För övrigt är jag jäkligt trött på mina grannar som väsnas dygnet runt och som grädde på moset spottade ner på min stol där jag (tack o lov ) hade mina fötter, han som gjorde det är en kille i 7-års åldern och då kanske man kan tycka att han inte begrep bättre , men tro mig han sikta in sig på stolen, jag hojtade till så klart och han försvann in med snabba fötter, och det gjorde jag också för att ringa på deras dörr

Det som retar mig allra mest är att inte nån av alla vuxna som bor där tog tag i det och fick honom att be om ursäkt, det bådar gott för framtiden för den killen, typ "gör vad du vill" fast det gör han redan, precis som han vill..

Vi har varit på födelsedags kalas igen, en nybliven treåring Gabriel, det är härligt att få gå på kalas hos goa ungar, snart kommer en tös in i den familjen och det kan ju bli kul att få köpa lite rosa saker som omväxling ;-) ;-)          

Så det får räcka för denna gången få se hur lång tid det tar till nästa gång

Tjingeling!

Det var lite att ta i när jag i förra inlägget skrev "tillbaka" som rubrik  

Det har nu gått 21 dagar sen jag skrev sist och jag har haft min semester och börjat jobba

Sen kom den där kontorsstolen i vägen igen och mitt knä som ändå blev hyfsat ok under semestern och med sjukgymnasten hjälp kasst igen och inte nog med det, ryggen loggade också ut som en konsekvens av att jag går snett och att jag såklart inte gick tillbaka till sjukgymnasten i samma stund jag fick ont igen..

Men så är det, vissa grejer är jag sannerligen ute i god tid, andra saker tar lite längre tid som tex mitt ID-kort, det gick ut 2012.. jadå ni läste rätt 2012 och när jag själv läser det tänker "hon är ju inte riktigt klok" jag har känt mig lite som en flykting när jag slängt upp passet dom gånger jag varit tvungen att visa vem jag är

Nu håller passet också att gå mot bäst före datum men ID kortet ligger och väntar på mig hos polisen, ska bara hämta det också men det hoppas jag att jag gör innan den tidsfristen går ut..

För övrigt är jag bra på att passa tider, jag är ALLTID på jobbet en timme innan startskottet..allt kan ju hända på vägen dit tex bensinstopp på bussen, jag bryter ett ben, eller Walter bryter ett ben, eller som är vanligt i dessa tider, vi blir överfallna av diverse skurkar med diverse vapen

Eller så gasar bilen som väntar in oss vid övergångsstället och kör över oss, det är tuffa tider nuförtiden..a andra sidan hjälper det ju inte att jag är ute i god tid då, men ändå alltså..

I morse kom där en sån bil,jag går förvisso inte så snabbt just nu, men den vita bilen var rätt lång från oss, så jag tog ett steg ut i gatan,   Walle var en huvudlängd före mitt ben och då kör bilen fort som tusan, om det var en han eller hon vet jag inte för jag tittade inte upp utan fick in Walle fort som ögat och mig själv inte lika fort men tillräckligt fort, bilen hade stannat då, jag tittade inte upp då heller när jag med en svepande handrörelse lät honom/henne förstå att det var fritt fram att köra, hade jag gjort det hade jag nog räckt ut tungan eller nåt annat mindre vuxet, så jag vet inte vem det var och är det nån jag känner så vet ni varför jag såg så förbannat sur ut!

Sen får jag väl själv inse att övergång ställe inte har samma trygghetsfaktor som när jag var yngre!

Min semester var i lugnets tecken och några utflykter blev av

väninnan och lyckades få ihop en tur till Ystad där jag för övrigt blev hundbiten på tåget dit, en intressant upplevelse måste jag säga!

Med facit i hand om jag sett den hunden som låg mellan hennes fötter hade jag inte satt mig i stolarna bredvid, men jag såg bara den hunden hon hade bredvid sig, en herdehund och en nakenhund i famnen

Väninnan såg den mellan fötterna som storstirrade på lilla Svante och när vi då sätter oss blev det nog för mycket för denna hund som flyger upp för att äta upp Walter

Ägaren höll inte i nåt koppel så han kom långt in där vi satt men jag hade då rest mig upp för att få undan Walle och istället fick denna hund ett fast grepp i mitt ben närmare bestämt ovan knävecket, det gjorde ont, det kan man nog säga men jag blev mest förvånad "han biter MIG" samtidigt var det bra att det var mig han bet och inte Walter, det hade blivit betydligt dyrare och Walle hade kanske utvecklat ett hat mot stora svarta hundar vem vet..

Nu fattade Walle ingenting och han såg lika förvånad som jag kände mig..

Tjejen med hundarna sa inte ett knyst och när jag hastade tillbaka till den plats där jag satt från början och kollade om det blev nåt så såg jag bara några märken efter tänder  

Det blev ju lite uppståndelse och sånt gillar ju inte jag så jag viftade bort det hela med käcka tillrop

Det var många barn där den dagen, tack o lov att inte nån av dom kom i vägen då hade det nog slutat annorlunda!

När vi sen hoppade av tåget och kollade upp det hela lite bättre så var där lite blodvite mest skrapsår och eftersom jag hade min egen privata SSK med mig och hon sa att det såg ok ut så fick det vara så efter vi skvätt lite vatten på det hela ;-)

Att det sen utvecklade sig till ett sånt jätte blåmärke var fascinerande  

Nu är det hela borta, två små märken vittnar om händelsen och lite öm är jag fortfarande om man rör vid det men annars ok och jag blev en erfarenhet rikare..

Vädret om jag nu ska säga nåt om det så var min semester bättre än dom som har sin semester nu (om man är hemma vill säga)  

Men dom där fina ljumma sommarkvällarna har vi inte haft för många av..

Kanske hösten blir kalas vi får hoppas på det!

Tjingeling!

Man kan väl säga att tiden efter Vince har varit märklig,och ett slag tänkte jag nog att bloggandet var över för jag tappade lusten, lusten till att fotografera, lusten att skriva, tänkte väl mest att vem läser mitt tragglande om hundar och livets små vedermödor och saker och ting var inte kompletta längre

Så många gånger jag sa att det var bökigt med två hundar och det ångrar jag tiofalt, för vad vad jobbigt liksom, det kommer jag inte ihåg längre

Tycker det är ett jämt och bra antal och så mycket glädje dom hade av varandra..

Nu kommer jag inte att skaffa en till hund, åtminstone inte nu

fokus får ligga på Walle och ärligt talat att köpa en till, skulle vara som att sudda ut Vince , så är ju känslorna nu..

Vince kommer ju såklart aldrig att suddas ut, hur många hundar som ev kommer efter, kan ju fortfarande komma ihåg allt om Leffy och han finns i mitt hjärta, dog 90..

Det är ju ett tag sen jag skrev, det poängterade svärdottern ;-) så jag får ta mig lite i kragen och försöka komma igång igen med det hela

Putsa upp kameran och instruera Walle till position och det är inte det lättaste för Walle är WALLE ;-) sen är det faktiskt så att mobilen har en hyfsad kamera och den har jag alltid med mig så rätt många foto hamnar där, så nåt har jag ju faktiskt tagit som tex en underbar tur till Falsterbo när solen behagade visa sig och en lika underbar tur till Ystad, där jag fick nöjet (?) att bli hundbiten, en intressant upplevelse men det får komma med nästa inlägg..;-)

Sen sist jag skrev har vi hunnit med att fira Liam som fyllde hela tre år och där hade jag önskat att jag filmade när han gick laget runt och visade upp sina nya shorts

Ungar brukar inte bli så glada över att få kläder men det blev han ;-) men nu gjorde jag inte det så ni andra får inte det nöjet för härligt att se var det..

Vi har firat Samuel som fyllde två år och jag gick på semester som för övrigt går in på sista veckan eller för vara exakt 10 dagar kvar om vi räknar med denna dag och det är viktigt att vara exakt när det gäller semester, ångesten över att semestern snart är slut försöker jag trycka tillbaka, det kan ju räcka dageninnanångest..

Att 2017 skulle vara ett år med delar av sorg o bedrövelse visste jag när jag skålade in det nya året, jag bara visste..

För några veckor sen fick finaste Atlas vandra vidare och jag kände så med husse när jag träffade på dom den morgonen och han berättade för mig att samma dag noga räknat två timmar efter jag pussat på Atlas nos skulle han få sluta sitt liv här på jorden  

Fina Atlas ska minnas dig med värme och tänka på alla fina stunder uppe på backen

En annan fin kille har också lämnat oss och det gjorde mig extra orolig över Walle för Tarzan hade också EP och fick flera anfall på raken och hjärtat klarade inte av det, så sorgligt..

Man får ju hoppas att resten av detta året bjuder på mer glädje än sorg, jag inte bara hoppas jag näst intill kräver det!

Men livet går vidare och det är ju så att det är en gåva att få vakna om morgonen sen att man inte hoppar ur sängen (har i och för sig aldrig gjort det) utan mer stapplar upp det är ju bara en parentes

För övrigt är jag glad för en helt lagom soldag i går med lite svalt i luften så jag fixade att bara sitta med näsan i vädret

Så några dagar med sol har vi fått och jag är glad för vilket väder som helst utom regn!

Tjingeling!

Vi har nu tagit ett skutt in i juni månad och jag ska snart ha semester, och det är något jag längtar alldeles otroligt mycket efter, att få landa i det som hänt och slippa hålla masken, kort sagt bara få lov att vara..

Eftersom jag sa att elände och katastrof är mina mellannamn får jag också lägga till oro för det har jag, imorgon eller på tisdag får jag provsvaren på dom prover vi tog på Walter och ska det hålla samma stil som den sista tiden så blir det väl helt åt skogen..

För det har varit si och så sanna mina ord: först var det här med knäet och jag stapplar hem, då upptäcker jag när jag sätter dit jojo kortet på bussen att istället för att ge mig ett kort värt 200 riksdaler som jag BETALT för hade jag fått ett 50:- kort

Naturligtvis gick jag ner till Coop Konsum  Oxie för att beklaga min nöd men si det gick inte hem, för det fick jag ju förstå att HON kunde ju inte veta, men det var ju inte så att HON inte trodde på mig"

SKITSNACK säger jag HON kunde lika gärna sagt "jag tror inte på dig!"

I mer än 17 år har jag handlat i den affären, jag fattar att då kan man ju inte tro på mig..

Klart jag skulle tittat efter men jag är så naiv och korkad att tro att betalar man för ett kort som kostar 200 kronor så är det de man får  

Men tack för blåsningen Coop Konsum 150 riksdaler på blås kontot! ..(ni fattar hur sur jag känner mig)

Sen så åt jag Polly och det är ju himla gott, jag är ju inte heller den som tar en och en, nä då..jag häver in x antal Polly och vips så känner jag att nåt inte är helt ok och sen lossnar min tand, hela kronan faktiskt..Polly påsen var faktiskt köpt på Coop Konsum i Oxie, kan man begära skadestånd tro, hatar dom mig kanske??

Mitt lilla sparkapital på betoning på LILLA äts nu upp av tandläkarbesök och veterinärbesök (jag till tandläkaren och Walle till veterinären, om nån skulle undra)

Det stämde det jag kände på nyårsafton att 2017 skulle bli ett skitår, och vi har halva året kvar! Huvaligen!

Därför längtar jag efter semestern så jag kan gömma mig och tänka på livets orättvisor där förlusten av Vincent var den största..

Lusten att fotografera har försvunnit, inte helt men jag har sällan kameran med mig ut

Mobilen har en rätt ok kamera och det är den jag använder för det mesta

Walle är ju inte så förtjust i att posera men det kommer han kanske att bli framöver, vi får väl se, jag slänger upp mobilen lite då och då och ibland ställer han sig i position precis som Vince, känner ibland att jag är så himla orättvist mot Walle för han ÄR faktiskt riktigt duktig i mycket till och med ett strå vassare än Vince..i det här med att hämta grejer tex där han ju en stjärna!

Men det kommer nog att ordna sig, får han bara vara frisk så reder vi nog allt annat med

Håll tummarna för bra provresultat!!

Idag hastade jag ut för att köpa present till Liam det blev ett antal så jag hoppas han ska bli nöjd det lilla livet

Snart, om ett par dagar fyller han tre hela år och då får jag ju ladda kameran!

Tjingeling

Den frågan får jag hela tiden var jag än är, på busshålls platsen vid jägersro, Husie och såklart hemmavid..

Det har nu gått 25 dagar sen han dog och livet känns annorlunda, halvt på nåt vis, Walter ser så liten ut utan Vince och jag känner mig vilsen, han var min klippa, den som fick mig lugn

Dagarna precis efter var så märkliga, ena dagen flydde jag när jag såg människor komma emot mig, orkade inte säga orden "han är död"

Nästa dag pratade jag som om inget hade hänt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag förlorat greppet på riktigt när jag sa till en att nu måste vi skynda oss hem för "Vince väntar på oss" naturligtvis trodde jag inte det, men det är den här förträngnings mekanismen och för en mikrosekund var det helt sant

Dagen därpå grät jag tills jag var helt dränerad

Sen kom ilskan, vreden över det orättvisa att han bara blev 8 år, inte ens det förresten, han fyllde år den 10 och han dog den 5/5

Sedan lugnade det sig en aning och jag betedde mig som en hyfsat normal människa (vad nu det är)

Tills jag var nere och skulle handla foder till W och jag får Vincents sele i en påse..jag hade bett om det, jag har en låda där de andra hundarnas halsband o koppel ligger och dom används inte till nästkommande, men den känslan när jag får selet i min hand var hemsk för att inte tala om när jag hämtade urnan med hans aska, då kom alla känslor tillbaka, dubbelt upp för nu var det på riktigt, jag fattade, han finns inte mer..

Walter har också varit väldigt låg och han som alltid varit matglad ville inte äta och eftersom han äter fettfri kost och var lite tunn innan så blev ju det ännu en källa till oro..

Men den som sörjde med hela sin kropp var Nora, hon jamade och letade efter sin livs kärlek hela tiden dag som natt, det var fruktansvärt och varje gång jag och Walter kom in så sprang hon fram och kollade och sen när hon fattade att det inte var Vince utan Walter tvärvände hon och fortsatte sitt letande..

Förra veckan låg hon på hans stora kudde i hallen, ingen har legat på den sen det hände, men nu låg hon där och sen dess letar hon inte mer..Walter ligger precis som han brukar med huvudet lite snett på kudden och kroppen utanför precis som när Vince levde

Käre älskade Vince vi saknar dig så det gör ont

Men nu kan jag prata om honom och tänka på honom utan att gråta, för det mesta i alla fall..

Det som har förstärkts är ju oron för Walter för det är ju ett faktum han har epilepsi och allt kan hända, han har en påverkan på bukspottskörteln som en biverkan av medicinen och han är bara två år, vad mer kan medicinen göra på hans kropp? Hur länge klarar han sig utan att få mer biverkningar? Hur länge innan levern tar stryk? Hur länge innan fenemal gjort sitt och anfallen kommer tätt?

Visst kan man inte gå och tänka så, det är ju det här med att leva här och nu som är så svårt, lätt att säga men ack så svårt

Finns folk som säger det till mig "tänk positivt" ja visst jag försöker! Men det är jävligt svårt faktiskt, det hade underlättat om W varit frisk utan sin EP då hade jag inte tänkt som jag gör men det är ju ett faktum han har det han har..

Därför var det ju inte så konstigt att jag blev näst intill hysterisk när W fick ont i magen för nån vecka sen och bugade sig som en hund gör när magen gör ordentligt ont och när han sen bajsade gult då var ju paniken total!

Förmodligen var det en reaktion på X antal frolic som en gubbe tryckte in i käften på Walle innan jag hann säga koskit

Nu mår han bättre i alla fall och vi tar prover på torsdag, skulle egentligen tagit i går och kollat bukspottskörteln men eftersom han mådde helt ok igen och vi ändå måste kolla Fenemal koncentrationen och levern, kan vi kolla ALLT på samma gång så behöver han inte bli stucken två gånger..

Min son har hunnit fylla 30 år och det fattar jag ju inte alls! 30 år!! Vad hände liksom!?  

Dom åkte iväg på resa hela familjen och eftersom jag är jag drog jag en djup suck av lättnad när dom var hemma igen! Det händer för mycket skit i vår herres hage nuförtiden så jag är mest nöjd när dom finns i närheten, mina barn ;-)

Eftersom elände och katastrof är mitt mellannamn så har jag gjort nåt med mitt knä(?) Vad vet jag inte, har tankar på en taskig stol utan ordentlig fotpall och det faktum att jag korsar mina ben på ett för knät fel vis och så kanske en gnutta trädgårdsarbete för nån vecka sen

I vilket fall som helst kan jag inte stödja på benet och det är svintufft att gå

Det gjorde ju säkert inte det till det bättre att jag haltade mig fram på jobb hela helgen, då också den taskiga stolen utan ordentlig fotpall återigen spelade roll

Så i söndags morse gav jag upp och linkade hem, tanken på brandövning (idag) och jobb 21 timmar onsdag och torsdag gjorde mig kallsvettig  

Få se hur det är imorgon annars får det bli att gå till expertis för att höra vad som hänt med mitt knä..för jäkligt ont gör det och gå måste jag kunna för W skull om inget annat, fast det är bra träning för Walle att gå sakta..

Over and out

Vincent 2009-05-10- 2017-05-05

Om jag växer mig svag och fördärvad

och du ser hur jag smärtar och lider

Så ber jag dig,för mig till frihet och ro

för jag vinner inte den striden

jag vill,men förmår inte stanna och du vill inte att jag plågas så

vad som kommer får du inte rädas

Älska mig och låt mig gå

Ta med mig dit såren får läka

och var kvar hos mig tills det sker

tala till mig och håll om mig ömt

tills mina ögons liv har släckts ner

jag vet, du kommer att våndas

men låt ej dina kval komma först

För den här dagen, mer än alla andra måste din kärlek till mig vara störst.

Så kom den då, den där dagen som ingen hundägare vill tänka på..

Vincent blev något bättre av laser och när vi var nere och tog femte o sista behandlingen tänkte jag nog att det vänt, jag hoppades så på det..

Natten till onsdagen låste sig nacken totalt och han kunde inte stå upp, vi fick dra honom liggandes i biabädden och vi åkte in akut där han fick smärtstillande som hjälpte då

Vid den neurologiska undersökningen släpade högra benet efter och tassen kom inte riktigt på plats, jag fick med mig sprutor hem att ge

Trots denna smärtlindring så hade han ändå ont och nacken låste sig med jämna mellanrum

På torsdag ringde jag sjukgymnasten och pratade med henne, sen bestämde jag mig och gick ner för att prata med mina veterinärer, jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att jag såg tårar i deras ögon, för det här var inte vem som helst, det var VINCENT

Beslutet blev taget och jag gick hem och just då kändes det glasklart..

På fredags morgon låste sig nacken igen och han kom inte upp och jag gav den sista sprutan och denna gången hjälpte den bra för den dagen var han nästan som vanligt

Vi gick upp på backen där jag struntade i koppeltvång och barnkammartider och lät han stöta upp två fasaner och han var så lycklig, visst tänkte jag att nu skulle han krascha riktigt för när han tvärvände efter fasan nummer två så såg det ont ut, för mig, inte för honom, inte just då..

Sen satt vi där på vår bänk och snackade han och jag, precis som förr

Ett tag såg han ansträngd ut och då hade han nog ont, men det kändes bra att han fick göra det han älskade mest

När vi gick hem så såg jag det jag sett de sista dagarna men riktigt ordentligt nu att han även haltade med höger ben, så nåt mer hade säkert hänt i ryggslut eller höfterna

Vi åkte ner tillsammans med sonen och vi var där vid hans sida när han tog sina sista andetag

Denna fina underbara hund som min son sa: "one of a kind" och så var det, han var speciell min Vince och så mycket han gjort för mig och för andra

För han har sannerligen fyllt sin funktion på jobbet också..

Det är tomt här hemma och vi saknar honom

Det känns som halva jag har försvunnit och det är tur att Walter finns för annars vet jag inte hur det gått..

Finaste, älskade Vincent tack för dessa åren nog för jag hoppades det skulle bli många fler, men det blir inte alltid som man vill, nu har han inte ont mer och det är det viktigaste, jag tror och hoppas han haft ett gott liv omgiven av människor som älskade honom och hundkompisar som han älskade, han gnällde alltid av glädje när han träffade dom och han var den som alltid drog iväg och fick hela gänget med sig fast han kom ju tillbaka när jag visslade, det gjorde inte kompisarna..

Tack för allt min vän, du är mycket saknad

Sov gott vispen, jag älskar dig!

Denna månad har det sannerligen inte varit många inlägg och därför är det väl bäst denna sista dag denna månad på självaste VALBORG författa ihop något..

Vincent knutor visade sig vara fett och det var en STOR lättnad, lungröntgen visade då inget heller utom spondylos på ryggraden och det var väl nytt för mig, för på djursjukhuset förra året när han fick sitt rejäla nackspärr sa dom artros förändringar, så vi får se om jag missuppfattat eller han nu har både och, det kan då förklara hans ändrade beteende en del..

Walter fick ett anfall två dagar efter 6 månaders dagen (anfallsfritt) och det var såklart jäkligt trist, men sex månader är trots allt sex månader och jag är glad för det, en annan intressant del var att jag efter att ha läst något inlägg i min grupp ep hundar fick till mig att taktil beröring hjälpt några att dels stoppa anfall och dels göra dom kortare, så när Walle väckte mig på morgonen med att försöka kräkas var inte tanken vare sig på ep eller taktil, jag ville bara få ner honom från sängen så han inte spydde där så jag "puttade" och följde med honom ner från sängen då jag såg att det var ett anfall på gång, fortsatte hålla honom och stryka i ett bestämt mönster över kroppen, det blev inte ett så våldsamt anfall som det brukar och det var hyfsat fort över, det intressanta var att dels luktade det inte som det brukar göra efter ett anfall ej heller kissade han på sig vilket måste betyda att han inte var helt väck som han brukar vara, nu kanske detta var en tillfällighet och det är inte så att jag önskar att han ska få ett till men om det blir likadant nästa gång då kan man ju tänka sig att detta faktiskt hjälper..

Dagen efter W hade fått sitt anfall vrider Vince nacken igen och naturligtvis en sen fredag eftermiddag, tack o lov att min Vetklinik har öppet till 20..

De skrev ut annat smärtstillande och han fick komma ner för laser vid 18:30

På lördag eftermiddag kraschar hans mage big time..Tradolon är inte att leka med, hade det på känn men det är som att välja mellan pest eller kolera..

På söndag vände det, tack o lov ville han dricka så jag gav honom vatten en gång i halvtimmen fram till 02 natten till söndag sen slocknade jag

Sen har vi varit och fått laser beh och sista och femte blir på tisdag sen går vi till vår sjukgymnast och fortsätter där och det är väl lite vad hon säger som gör att jag får tänka igenom och ta något beslut

Det är jävligt svårt det här, han är som vanligt sen låser sig nacken och jag får massera och det släpper, han klarar inte att gå längre sträcker för då bråkar nacken och frågan är: är det tillfälligt, kommer det att bli bra igen eller är det såhär det kommer att bli i fortsättningen??

Sjukgymnasten är bra för hon talar klarspråk och svävar inte på målet och det är just det jag behöver, nån som talar klarspråk..för jag vet att jag kan överdriva när det gäller mina pälsklingar men ibland kan det ju faktiskt vara så att man inte vill se också..jag har tänkt mycket på en gubbe jag brukade snacka med i käglinge han hade en labbe som var gammal dessutom hade hon väldigt svårt att gå, frambenen funkade inte riktigt på henne, det såg väldigt besvärligt ut, vi stod och pratade om just detta när han tar fram bollen och säger "men kolla här så pigg hon är" och gubben studsar bollen och hunden hoppade och ja hon var överlycklig men sen stapplade hon fram,gubben kunde inte se och det är nog det jag är mest rädd för..

Det är förkrossande svårt att ta det där jävla beslutet och bara tanken ger mig andningssvårigheter men ibland kan det vara det vackraste vi gör för dom..

Sätter min tillit till sjukgymnasten och hoppas såklart på det bästa men skulle det vara det motsatta hoppas jag på all kraft jag kan samla ihop inom mig..

Som motvikt till allt elände så träffade jag Liam med familj ;-) och han fick sitt försenade påskägg

Härliga pojke, här vilar inga sorger och man kan bara bli glad!

Nu firar vi valborg lite stillsamt och i morgon får jag ta mig an hundarnas rufs

Kanske blir det liiite fint väder så trädgården kan få det en trädgård förtjänar, lite omvårdnad, vi får väl se..

Tjingeling