Den frågan får jag hela tiden var jag än är, på busshålls platsen vid jägersro, Husie och såklart hemmavid..

Det har nu gått 25 dagar sen han dog och livet känns annorlunda, halvt på nåt vis, Walter ser så liten ut utan Vince och jag känner mig vilsen, han var min klippa, den som fick mig lugn

Dagarna precis efter var så märkliga, ena dagen flydde jag när jag såg människor komma emot mig, orkade inte säga orden "han är död"

Nästa dag pratade jag som om inget hade hänt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag förlorat greppet på riktigt när jag sa till en att nu måste vi skynda oss hem för "Vince väntar på oss" naturligtvis trodde jag inte det, men det är den här förträngnings mekanismen och för en mikrosekund var det helt sant

Dagen därpå grät jag tills jag var helt dränerad

Sen kom ilskan, vreden över det orättvisa att han bara blev 8 år, inte ens det förresten, han fyllde år den 10 och han dog den 5/5

Sedan lugnade det sig en aning och jag betedde mig som en hyfsat normal människa (vad nu det är)

Tills jag var nere och skulle handla foder till W och jag får Vincents sele i en påse..jag hade bett om det, jag har en låda där de andra hundarnas halsband o koppel ligger och dom används inte till nästkommande, men den känslan när jag får selet i min hand var hemsk för att inte tala om när jag hämtade urnan med hans aska, då kom alla känslor tillbaka, dubbelt upp för nu var det på riktigt, jag fattade, han finns inte mer..

Walter har också varit väldigt låg och han som alltid varit matglad ville inte äta och eftersom han äter fettfri kost och var lite tunn innan så blev ju det ännu en källa till oro..

Men den som sörjde med hela sin kropp var Nora, hon jamade och letade efter sin livs kärlek hela tiden dag som natt, det var fruktansvärt och varje gång jag och Walter kom in så sprang hon fram och kollade och sen när hon fattade att det inte var Vince utan Walter tvärvände hon och fortsatte sitt letande..

Förra veckan låg hon på hans stora kudde i hallen, ingen har legat på den sen det hände, men nu låg hon där och sen dess letar hon inte mer..Walter ligger precis som han brukar med huvudet lite snett på kudden och kroppen utanför precis som när Vince levde

Käre älskade Vince vi saknar dig så det gör ont

Men nu kan jag prata om honom och tänka på honom utan att gråta, för det mesta i alla fall..

Det som har förstärkts är ju oron för Walter för det är ju ett faktum han har epilepsi och allt kan hända, han har en påverkan på bukspottskörteln som en biverkan av medicinen och han är bara två år, vad mer kan medicinen göra på hans kropp? Hur länge klarar han sig utan att få mer biverkningar? Hur länge innan levern tar stryk? Hur länge innan fenemal gjort sitt och anfallen kommer tätt?

Visst kan man inte gå och tänka så, det är ju det här med att leva här och nu som är så svårt, lätt att säga men ack så svårt

Finns folk som säger det till mig "tänk positivt" ja visst jag försöker! Men det är jävligt svårt faktiskt, det hade underlättat om W varit frisk utan sin EP då hade jag inte tänkt som jag gör men det är ju ett faktum han har det han har..

Därför var det ju inte så konstigt att jag blev näst intill hysterisk när W fick ont i magen för nån vecka sen och bugade sig som en hund gör när magen gör ordentligt ont och när han sen bajsade gult då var ju paniken total!

Förmodligen var det en reaktion på X antal frolic som en gubbe tryckte in i käften på Walle innan jag hann säga koskit

Nu mår han bättre i alla fall och vi tar prover på torsdag, skulle egentligen tagit i går och kollat bukspottskörteln men eftersom han mådde helt ok igen och vi ändå måste kolla Fenemal koncentrationen och levern, kan vi kolla ALLT på samma gång så behöver han inte bli stucken två gånger..

Min son har hunnit fylla 30 år och det fattar jag ju inte alls! 30 år!! Vad hände liksom!?  

Dom åkte iväg på resa hela familjen och eftersom jag är jag drog jag en djup suck av lättnad när dom var hemma igen! Det händer för mycket skit i vår herres hage nuförtiden så jag är mest nöjd när dom finns i närheten, mina barn ;-)

Eftersom elände och katastrof är mitt mellannamn så har jag gjort nåt med mitt knä(?) Vad vet jag inte, har tankar på en taskig stol utan ordentlig fotpall och det faktum att jag korsar mina ben på ett för knät fel vis och så kanske en gnutta trädgårdsarbete för nån vecka sen

I vilket fall som helst kan jag inte stödja på benet och det är svintufft att gå

Det gjorde ju säkert inte det till det bättre att jag haltade mig fram på jobb hela helgen, då också den taskiga stolen utan ordentlig fotpall återigen spelade roll

Så i söndags morse gav jag upp och linkade hem, tanken på brandövning (idag) och jobb 21 timmar onsdag och torsdag gjorde mig kallsvettig  

Få se hur det är imorgon annars får det bli att gå till expertis för att höra vad som hänt med mitt knä..för jäkligt ont gör det och gå måste jag kunna för W skull om inget annat, fast det är bra träning för Walle att gå sakta..

Over and out

Vincent 2009-05-10- 2017-05-05

Om jag växer mig svag och fördärvad

och du ser hur jag smärtar och lider

Så ber jag dig,för mig till frihet och ro

för jag vinner inte den striden

jag vill,men förmår inte stanna och du vill inte att jag plågas så

vad som kommer får du inte rädas

Älska mig och låt mig gå

Ta med mig dit såren får läka

och var kvar hos mig tills det sker

tala till mig och håll om mig ömt

tills mina ögons liv har släckts ner

jag vet, du kommer att våndas

men låt ej dina kval komma först

För den här dagen, mer än alla andra måste din kärlek till mig vara störst.

Så kom den då, den där dagen som ingen hundägare vill tänka på..

Vincent blev något bättre av laser och när vi var nere och tog femte o sista behandlingen tänkte jag nog att det vänt, jag hoppades så på det..

Natten till onsdagen låste sig nacken totalt och han kunde inte stå upp, vi fick dra honom liggandes i biabädden och vi åkte in akut där han fick smärtstillande som hjälpte då

Vid den neurologiska undersökningen släpade högra benet efter och tassen kom inte riktigt på plats, jag fick med mig sprutor hem att ge

Trots denna smärtlindring så hade han ändå ont och nacken låste sig med jämna mellanrum

På torsdag ringde jag sjukgymnasten och pratade med henne, sen bestämde jag mig och gick ner för att prata med mina veterinärer, jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att jag såg tårar i deras ögon, för det här var inte vem som helst, det var VINCENT

Beslutet blev taget och jag gick hem och just då kändes det glasklart..

På fredags morgon låste sig nacken igen och han kom inte upp och jag gav den sista sprutan och denna gången hjälpte den bra för den dagen var han nästan som vanligt

Vi gick upp på backen där jag struntade i koppeltvång och barnkammartider och lät han stöta upp två fasaner och han var så lycklig, visst tänkte jag att nu skulle han krascha riktigt för när han tvärvände efter fasan nummer två så såg det ont ut, för mig, inte för honom, inte just då..

Sen satt vi där på vår bänk och snackade han och jag, precis som förr

Ett tag såg han ansträngd ut och då hade han nog ont, men det kändes bra att han fick göra det han älskade mest

När vi gick hem så såg jag det jag sett de sista dagarna men riktigt ordentligt nu att han även haltade med höger ben, så nåt mer hade säkert hänt i ryggslut eller höfterna

Vi åkte ner tillsammans med sonen och vi var där vid hans sida när han tog sina sista andetag

Denna fina underbara hund som min son sa: "one of a kind" och så var det, han var speciell min Vince och så mycket han gjort för mig och för andra

För han har sannerligen fyllt sin funktion på jobbet också..

Det är tomt här hemma och vi saknar honom

Det känns som halva jag har försvunnit och det är tur att Walter finns för annars vet jag inte hur det gått..

Finaste, älskade Vincent tack för dessa åren nog för jag hoppades det skulle bli många fler, men det blir inte alltid som man vill, nu har han inte ont mer och det är det viktigaste, jag tror och hoppas han haft ett gott liv omgiven av människor som älskade honom och hundkompisar som han älskade, han gnällde alltid av glädje när han träffade dom och han var den som alltid drog iväg och fick hela gänget med sig fast han kom ju tillbaka när jag visslade, det gjorde inte kompisarna..

Tack för allt min vän, du är mycket saknad

Sov gott vispen, jag älskar dig!