Den frågan får jag hela tiden var jag än är, på busshålls platsen vid jägersro, Husie och såklart hemmavid..

Det har nu gått 25 dagar sen han dog och livet känns annorlunda, halvt på nåt vis, Walter ser så liten ut utan Vince och jag känner mig vilsen, han var min klippa, den som fick mig lugn

Dagarna precis efter var så märkliga, ena dagen flydde jag när jag såg människor komma emot mig, orkade inte säga orden "han är död"

Nästa dag pratade jag som om inget hade hänt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag förlorat greppet på riktigt när jag sa till en att nu måste vi skynda oss hem för "Vince väntar på oss" naturligtvis trodde jag inte det, men det är den här förträngnings mekanismen och för en mikrosekund var det helt sant

Dagen därpå grät jag tills jag var helt dränerad

Sen kom ilskan, vreden över det orättvisa att han bara blev 8 år, inte ens det förresten, han fyllde år den 10 och han dog den 5/5

Sedan lugnade det sig en aning och jag betedde mig som en hyfsat normal människa (vad nu det är)

Tills jag var nere och skulle handla foder till W och jag får Vincents sele i en påse..jag hade bett om det, jag har en låda där de andra hundarnas halsband o koppel ligger och dom används inte till nästkommande, men den känslan när jag får selet i min hand var hemsk för att inte tala om när jag hämtade urnan med hans aska, då kom alla känslor tillbaka, dubbelt upp för nu var det på riktigt, jag fattade, han finns inte mer..

Walter har också varit väldigt låg och han som alltid varit matglad ville inte äta och eftersom han äter fettfri kost och var lite tunn innan så blev ju det ännu en källa till oro..

Men den som sörjde med hela sin kropp var Nora, hon jamade och letade efter sin livs kärlek hela tiden dag som natt, det var fruktansvärt och varje gång jag och Walter kom in så sprang hon fram och kollade och sen när hon fattade att det inte var Vince utan Walter tvärvände hon och fortsatte sitt letande..

Förra veckan låg hon på hans stora kudde i hallen, ingen har legat på den sen det hände, men nu låg hon där och sen dess letar hon inte mer..Walter ligger precis som han brukar med huvudet lite snett på kudden och kroppen utanför precis som när Vince levde

Käre älskade Vince vi saknar dig så det gör ont

Men nu kan jag prata om honom och tänka på honom utan att gråta, för det mesta i alla fall..

Det som har förstärkts är ju oron för Walter för det är ju ett faktum han har epilepsi och allt kan hända, han har en påverkan på bukspottskörteln som en biverkan av medicinen och han är bara två år, vad mer kan medicinen göra på hans kropp? Hur länge klarar han sig utan att få mer biverkningar? Hur länge innan levern tar stryk? Hur länge innan fenemal gjort sitt och anfallen kommer tätt?

Visst kan man inte gå och tänka så, det är ju det här med att leva här och nu som är så svårt, lätt att säga men ack så svårt

Finns folk som säger det till mig "tänk positivt" ja visst jag försöker! Men det är jävligt svårt faktiskt, det hade underlättat om W varit frisk utan sin EP då hade jag inte tänkt som jag gör men det är ju ett faktum han har det han har..

Därför var det ju inte så konstigt att jag blev näst intill hysterisk när W fick ont i magen för nån vecka sen och bugade sig som en hund gör när magen gör ordentligt ont och när han sen bajsade gult då var ju paniken total!

Förmodligen var det en reaktion på X antal frolic som en gubbe tryckte in i käften på Walle innan jag hann säga koskit

Nu mår han bättre i alla fall och vi tar prover på torsdag, skulle egentligen tagit i går och kollat bukspottskörteln men eftersom han mådde helt ok igen och vi ändå måste kolla Fenemal koncentrationen och levern, kan vi kolla ALLT på samma gång så behöver han inte bli stucken två gånger..

Min son har hunnit fylla 30 år och det fattar jag ju inte alls! 30 år!! Vad hände liksom!?  

Dom åkte iväg på resa hela familjen och eftersom jag är jag drog jag en djup suck av lättnad när dom var hemma igen! Det händer för mycket skit i vår herres hage nuförtiden så jag är mest nöjd när dom finns i närheten, mina barn ;-)

Eftersom elände och katastrof är mitt mellannamn så har jag gjort nåt med mitt knä(?) Vad vet jag inte, har tankar på en taskig stol utan ordentlig fotpall och det faktum att jag korsar mina ben på ett för knät fel vis och så kanske en gnutta trädgårdsarbete för nån vecka sen

I vilket fall som helst kan jag inte stödja på benet och det är svintufft att gå

Det gjorde ju säkert inte det till det bättre att jag haltade mig fram på jobb hela helgen, då också den taskiga stolen utan ordentlig fotpall återigen spelade roll

Så i söndags morse gav jag upp och linkade hem, tanken på brandövning (idag) och jobb 21 timmar onsdag och torsdag gjorde mig kallsvettig  

Få se hur det är imorgon annars får det bli att gå till expertis för att höra vad som hänt med mitt knä..för jäkligt ont gör det och gå måste jag kunna för W skull om inget annat, fast det är bra träning för Walle att gå sakta..

Over and out