Nä, hem kom han inte i måndags den gode Walter..  

På söndagen hade han haft två anfall vid 14-tiden och sen klockan 21, det senare var ett anfall han inte kom ur på egen hand.. ett status epilepticus..så med det facit i hand var det en himla tur han var inlagd..

Så Vince och jag fick vackert åka hem utan Walter för han var insatt på ny medicin och hög som ett höghus..

Vincent fick i alla fall tummen upp igen av sjukgymnasten och nästa tid för behandling är den 1/3

Innan vi gick hem kom veterinären ner och pratade med mig om W..

Just då i den stunden kändes det helt kasst och jag funderade på massor med saker,det var många tankar som snurrade i mitt huvud

Kan han leva ett normalt HUND-liv, klarar mina nerver av dessa anfall,ångesten när man inte är hemma "händer det nåt nu typ"

Vågar jag vara borta längre än snabb "spurt" till Konsum

Kan jag ta med honom till jobb?

För lämna honom ensam när jag är på jobb är fullständigt uteslutet..

Klarar min ekonomi av allt detta osv osv osv.. min hjärna kokade

När jag sen sansade mig och tänkte efter så var det ju ändå så att alla uteslutnings undersökningarna måste göras, sen får jag tänka, jag menar skulle det visa sig att det är var hjärntumör eller utbredd lungcancer skulle jag ju inte varit mindre ledsen men beslutet betydligt lättare..

För där var en konstig förändring på lungan enligt den vanliga röntgen och han hade ju hostat blod, så klart jag tänkte det värsta..

Ultraljud på hjärtat visade inget konstigt ett helt normalt hjärta och det var jättebra för lite tänkte jag ju eftersom han fick hjärtsvikt/lungödem vid det första sedda anfallet

CT skalle och lungor visade att det inte fanns nåt i huvudet men högra lunga var inte bra, fast ingen kunde säga riktigt vad det var, det enda dom kunde säga var att det INTE var en tumör  

Så plåtarna blev skickade till experter i England

Experterna där var inte mycket klokare än svenska experter så dom skickade plåtarna vidare till andra kloka människor (i vilket land vet jag inte) och där står vi nu..märkligt är det sanna mina ord!

Walter är insatt på Fenemal, den medicinen jag hade velat undvika, men nu gick det inte och det är bara att gilla läget och hoppas han klarar sig på denna dos,fast det vet jag att han inte kommer att göra..det sägs att storvuxna hundar "vänjer" sig fortare och till sist tål dom hur mycket som helst, fast det lär väl dröja förstås.. positiva tänkande?!?!!

Fick utskrivet kramplösande att ta till vid akuta situationer och det känns ok.. lite tryggare i alla fall

Fenemalet gör han lite ostadig på benen och uppjagad förhoppningsvis lägger det sig efter ett tag, det ska det göra och redan idag är det bättre

Vi får se hur allt blir, en dag i taget och går det nu en tid innan han får nåt anfall så hinner jag bygga upp mig igen, för det är fruktansvärt att se dessa anfall, det tycker åtminstone jag..

Nu menar veterinären att kramperna inte blir lika stora som innan, men det sa man om Pexion också..

Sen måste jag ju trots allt leva ett hyfsat normalt liv jag menar att nån gång måste jag ju få handla på jägersro;-))

Fortsättning följer...

Tjingeling!