Så har det plötsligt blivit den 24/2!! HUR är det möjligt?!?

Om jag sa att jag inte hann nåt innan, så hinner jag ännu mindre nu..  

Hundarna tar mycket tid eller egentligen är det W som tar mycket tid o plats

ALLT annat får stå tillbaka..i och för sig är jag inte nödbedd när det gäller det här med hushållsarbete, men när JAG tycker det är läskigt att gå på golvet barfota DÅ är det grusigt ;-)

Allt har sin tid och NÅN GÅNG lugnar han väl ner sig den gode Walter (just nu känns det lite hopplöst)

Stackars Vince är olycklig när jag hojtar på W..han tror ju att det är honom jag är arg på och när jag talar om för honom att det är Walter som jag är missnöjd med blir hans ögon ännu mer runda, tror inte han fattar det alltså ;-)

Ska ju inte bli arg och jag försöker VERKLIGEN hålla mig lugn och pedagogisk men när Walter har svängt runt med allt inklusive Nora så rinner det över (ibland)

Inget anfall än så länge men jag är ständigt beredd, man har katastrofläge hela tiden och det är väl det som gör att man inte är helt i fas med sig själv..att sova en hel natt är lönlöst och det beror inte på djuren det är jag som vid minsta skrapljud o minsta fnys från dom vaknar och ställer mig i givakt

Det är jobbigt, skulle ljuga om jag sa nåt annat..

Skulle önska att jag var en mer lättsam person som inte tänkte så mycket på OM o NÄR..att jag var lite mer så här:händer det så händer det, jag kan ju prata så, men jag ÄR inte så..

På bussen sitter jag o glor på W och tänker hur jag ska göra om han får ett EP-anfall precis där o nu

Lämnar honom själv gör jag inte gärna och när jag måste handla, springer jag som en galning ner på Konsum och tillbaka igen..  

För jag är så himla rädd att han ska få ett anfall som han inte kommer ur själv..hade det inte hänt så innan, hade jag nog inte varit fullt så stressad över det, men det har hänt och det betyder att det kan hända igen (tror jag)

Men förhoppningsvis hjälper de nya tabletterna när dom väl är inställda och vi kan alla tagga ner, jag hoppas och ber!

Helgen gick i alla fall bra om man bortser från Walters intensiva försök till uppmärksamhet vid rapporterna..

Vince mår ok, även om jag fick ett smärre hjärtsnörp när jag tyckte han var svullen över nacken i söndags, men så var det inte, förmodligen nån form av synvilla utlöst av stress ;-)  

I några dagar har jag släppt honom att springa lite smått och i går fick han springa med kompisar..

Det gick bra, lite ont i magen fick jag när han gjorde några snabba vändningar men det gick vägen.. hoppas nu att allt fortsätter så, vi ska till sjukgymnasten den 1/3 så då får vi höra vad hon tycker!

Det var härligt att se han glädje över att ÄNTLIGEN busa runt och vad folk än säger så är det viktigt att få ha hundkompisar

På morgonen träffade vi hans bästisar och se Vince glädje över det säger allt, han nästan skrek..

Så jag hoppas verkligen vi har lagt detta bakom oss så Vince kan fortsätta att springa lös med polarna;-)

För övrigt kan jag säga att jag är glad över att jag inte har vita hundar;-)

Tjingeling!