Det är ju klart som korvspad precis som en lärare i datateknik utbrast efter varje mening när jag var på kurs och skulle lära mig hur det går till där i cyberrymden, att det går INTE att säga att allt är ok för då kommer den där käftsmällen..

Fast å andra sidan ÄR det nog så här det ÄR med EP hundar, anfallen kommer även med medicin, ibland är dom mindre, ibland blir dom stora och det är här jag måste bara go with

the flow eller hur man nu säger..

Igår morse fick Walter ett stort anfall,så pass att jag öppnade upp en Stesolid, fast när jag väl gjort det avtog  anfallet..egentligen är det nog jag som behöver lugnande, jag blir så ledsen, upprörd, förbannad..för Walter, för mig själv, för min OKOMPETENS, att jag inte klarar av detta..jag känner mig kass, oduglig som hundägare och jag sänker mig själv långt ner under ytan..  

Stackars Walter! Varför du??

Tänker ofta på den veterinären på djursjukhuset som sa "det får inte bli en belastning" en BELASTNING?!? Vad är en belastning?  

Det är klart det blir en belastning..jag vågar inte lämna honom, gör jag det (för att handla) så har jag ångest att jag ska hitta honom död när jag kommer hem..men vi måste alla leva, så jag försöker tagga ner för hans skull

Att han sen dessutom är en hund med hög energi, lite ADHD stuk över honom gör att det inte är helt lätt och har man dessutom haft en hund som Vince de sista snart sju åren så är det minsann svårt att ta denna busiga, underbara, påhittiga varelse som faktiskt är riktigt rolig

för Vince är ju så lätt och det är INTE Walter för han ÄR Walter..om jag bara kan se förbi denna jävla sjukdom.. EPILEPSI.. och SE Walter, se honom utan att tänka på ångest, DÖD..jag är väldigt tacksam för att jag har bästa veterinärkliniken AlfaVeta nära mig, där jag kan gå ner och snacka av mig och få lite peppning..för det är INTE lätt att leva med en EP-hund,att inte veta när nästa anfall kommer,för att dom kommer, det gör dom..

Anfallet i onsdags morse var en besvikelse på många sätt..jag tänkte o trodde på Fenemal "Nu fixar det sig typ" ett litet som sist, med huvudskakningar det kan jag fixa..men nu blev det ett rejält.. jag hade öronproppar i för jag hade inte sovit så bra på så länge..jag hörde hans andning, det var inte ok..så jag tände lampan.. där var han då min fine Walter med skum runt munnen och fladdrande ben, det är jävligt att se..Nu vågar jag inte ta öronproppar mer, jag förbannar att jag gjorde det..kanske hade jag hört honom tidigare....tur att han inte drattade ner från sängen..  

Eftersom han har kluster så väntade jag på fler anfall men dom kom inte..

Så vi åkte hem till barnbarnet..tåget fixade jag inte, så sonen hämtade..

Medicinändringar blev det.. fast jag vet att anfallen kommer att komma ändå..det är liksom bättre att vara negativt inställd för då blir det toppen om det går vägen..det är en lurig sjukdom..Epilepsi ..  

Det är alltid skönt att få tagga ner hos Liam, han tar ner en på basic liksom..tro inte att du är nån typ..                

Farmor tex ..nu har han ju redan fått en påskpresent..   men säger han inte farmor nu alltså, så ligger han pyrt till.. ;-)

För övrigt har jag jag inget mer att säga.. mer än "hoppas vi överlever typ"..

Tjingeling!