Kan man få vara försiktigt optimistisk tro, eller nä kanske inte..

Det är liksom förgjort det där när man tänker positivt, det är som om jag för evigt ska tänka negativt och katastrof tänka hela tiden, nåt annat går ju inte eller ??!?

För det var ju så häromdagen..jag tänkte "Wow det funkar nog" sekunden efter gick jag ner i spagat..inte frivilligt nä då..högst ofrivilligt, för det fattar jag ju att en kvinna i sina bästa år (55 snart 56) helt otränad om man bortser från alla mils långa promenader INTE  kan gå ner i spagat sådär hur som helst..det var en jäkla isfläck liten svart glänsande på asfalten och jag hade inte sett den ens om jag hade haft glasögon..

Så vågar jag då??..Säga det?? Ja jag gör det..inget anfall på W sen han började med medicinen den 11/1 på kvällen, jag vet att det är en lurig sjukdom, epilepsi och det kan ändra sig fort  

Men jag har bestämt mig för att ta varje dag som den kommer och njuta av denna "lilla" monsterskorpa, sen får jag ta skiten när den kommer, OM den kommer, fast det är klart jag backar bandet:  NÄR det kommer..  

Med facit i hand har W nog haft fler anfall än dom två efter varandra (10-11)

Det var vid något tillfälle då han var helt blöt när jag kom hem, inget annat konstigt men blöt o kladdig , men jag tänkte aldrig att det skulle vara nåt allvarligt...och så då den 16/12 den allra värsta gången när han blev så sjuk..

Men nu blickar vi framåt..

Vince fick nästan hela tummen upp i torsdags hos sjukgymnasten, lite kvar av det onda i nacken och något stelt rörelsemönster..  

Han fick gå i en vatten tank, sitta på vibrationsplatta, fick massage och akupunktur, fantastiskt vad mycket fint det finns för våra djur..tänk om människovården hade varit lika fin..  folk får kämpa för att få hjälp o MITT onda det ger väl vårdcentralen fanken i ;-)

Han var mycket duktig Vince,men det är han alltid..

Vince fick också tillåtelse att ligga i sängen, halleluja säger jag bara..vilken lättnad,vi kunde flytta in i sovrummet igen..

Katterna var som väntat mycket bittra..jag fick onda ögat mer än en gång..

Imorgon är det dags igen..hoppas det blir HELA tummen upp då!

Walter och jag har haft rätt mycket egen tid eftersom Vince inte kan hänga med till käglinge eller andra lite längre turer..det känns jobbigt att lämna Vince hemma, man riktigt ser hur ledsen han blir..dessutom har det varit vårt favorit väder..kallt,sol och snö..  

Det som har varit positivt är att W fått ensamhetsträning när jag har gått ut med Vince och det skadar inte.. i normala fall tar jag dom bägge samtidigt

Walter fick leka med kompis både igår och idag och sen så gick jag en runda,gäller att ta det lite lagom men jag tror nog det blev just LAGOM..sen tog vi bussen hem..

Det var väldigt många hundar där ute idag..ett gäng med 11 hundar varav en kom in till mig och Walter där vi var i rastgården..

För övrigt kan man ju undra vilken kategori människa man är när man blir tårögd av att ens valp lyfter på benet för första gången =årets händelse

A: idiot

B: Nörd

C: dubbelnörd

D: Bortom all räddning

Vänligen skriv ert svar så fort som möjligt..

Tjingeling!